Trike - tyngdpunktsstyrd UL-A

I Sverige finns ungefär 100st registrerade trikar men tittar vi tex på England finns över 3000 stycken! Självklart finns väldigt många trikar även i resten av europa och runt jordklotet, vilket gör UL-A eller trike till den absolut största enskilda gruppen av lätta flygfarkoster i världen.

Rogallo-vingen föds
Det hela började med att NASA (ja du läste rätt) började laborera med flexvingtypen i sitt rymdprogram. Under 1960 talet, när NASA letade efter lämpliga metoder för att ta ned sina rymdskyttlar tillbaka till jorden, konstuerade en forskare vid namn Francis Rogallo en ihopfällbar deltavinge som kunde skjutas fram ur skrovet på rymdskytteln när man kommit in i atmosfären under resan tillbaka till jorden.
Tyvärr så nappade inte NASA helt på denna idé och lade ned projektet. Men... flygintresserade världen över insåg potentialen i vad som kom att kallas "Rogallo vinge" och utvecklade hans idé till det som idag kallas hängglidare. Sporten var född och spred sig snabbt runt hela världen.

Klart vi måste ha motor på vingen...
Nästan direkt började de tidiga hängflyg-pionjärerna att montera och laborera med olika slags motorer på vingen, för att slippa gå uppför berget varje gång de skulle ut och flyga. Då man experimenterat på alla möjliga och omöjliga sätt, föddes så början till den moderna triken under 1970-talet. Sedan satte utvecklingen rejäl fart på såväl ving som motorsidan ända fram till dagens moderna trikar som har en otroligt bra prestanda, är pålitliga och kvalitetssäkra. Under det senaste årtiondet har nya världsrekord satts och man har flugit trike jorden runt, till och med över Mount Everest!
Vid första anblick kanske en trike ser ömtålig ut men de är otroligt starkt byggda och har den säkraste statistiken inom privatflyget. Med sin stora vinge och därmed stora lyftkraft är det lätt och säkert att glidflyga ner och landa vid ett eventuellt motorbortfall. Med dagens motorer händer något sådant turligt nog väldigt sällan.

Hur ser det ut idag?
Långt tillbaka var trikeflyg helt oreglerat och de maskiner som fanns var hembyggen och ofta ensitsiga. För att lära sig flyga var det bara att samla rejält med mod och sätta sig i maskinen för att ta en tur. Lyckligtvis är trikeflyget idag reglerat och lyder under ultralätt. Det innebär att maskinerna har en garanterad kvalité och att de skolor som finns tillhandahåller utbildade lärare som uppfyller kraven ställda av KSAK. (Kungliga Svenska Aeroklubben som reglerar det ultralätta flyget i Sverige)

En annan stor fördel med att flyga trike är självklart också priset. Du kan köpa en begagnad trike som uppfyller alla kraven för luftvärdighet, för under 100.000 SEK eller en ny trike för 200-300.000 SEK (kanske något mer om du vill ha en fyrtaktsmotor)

Utbildningen för att flyga är inte alls lika dyr som för PPL (Private Pilot License) och att sedan äga din trike kan jämföras med kostnaden för att äga en begagnad bil, dvs försäkringar, tillstånd, reservdelar etc. Du får som UL pilot också sköta en stor del av underhållet av din flygmaskin själv. Ett riktigt billigt alternativ är ju att vara ett par kompisar som delar på en trike.

Så varför skulle man lägga tid och pengar för att dingla under en stor drake, flera hundra meter uppe i luften?
Att beskriva känslan går i princip inte och självklart är det inte alla som blir bitna av flyg.
För mig är nog frihetskänslan den viktigaste, känslan av att flyta i en tredimensionell värld, så nära fågel du kan komma och upptäcka naturen och världen från ett perspektiv som är få förunnat .

/Karl Tidlund

En trike är förmodligen är något av de allra säkraste man kan flyga med. I stort sett ingenting på flygplanet, i praktiken en motoriserad hängglidare, kan fela - förutom piloten och motorn förstås!
Styrkonstruktionen är synnerligen enkel: Det handlar om att med hjälp av tyngdpunktsförflyttning styra farkosten åt det håll man vill komma. Med två personer ombord stiger en genomsnittlig trike med cirka 600 fot per minut. Ensam ombord når man ofta 1.000 fot/min.(1000=ca300m)

Trikeflygarna använder tyngdpunktstyrning. Detta är en speciell form av flygning, som kräver särskild utbildning.
Något sidroder finns inte och behövs inte, eftersom en lutande vinge vill glida åt sidan, dvs i nästa skede svänga. Nosen följer naturligtvis med i svängen. Därefter justeras svänghastigheten. Detta sker genom en kombination av lutning och fart.
Nybörjare brukar inte ha några svårigheter att lära sig tekniken. Gamla A-certare kan behöva några timmars gnuggning för att komma över de "flygreflexer" man har sedan tidigare. Här gäller alltså omvänd ordning: Dykning betyder bygeln bakåt, vid stigning skall bygeln skjutas framåt, vid vänstersväng skall bygeln föras åt höger!

Lätt att flyga
Bortsett från denna egenhet, samt att nosjulet styrs som på en trehjuling (tryck på höger pedal och du svänger vänster) är triken lätt att flyga, så länge den används i bra väder.
Vissa modeller kan flygas i bortåt 15 knops vind och landa i nästan 10 knops sidvind, men det är inte att rekommendera för trikeflygare i allmänhet.
Å andra sidan är start- och landningsträckorna inte särskilt långa och piloterna kan ofta välja att utföra start och landning i nästan rak motvind. Startsträckan upp till 50 fot med en fullastad Mainair Alpha är exempelvis 180 meter. Samma maskin landar från 50 fot efter totalt 230 meter. Marschfarterna varierar - beroende på maskin - normalt mellan 70 - 100 km/h. Maxfart är ofta någonstans mellan 100 - 130 km/h. Stallfart 25 - 35 km/h.
Triken är en vidareutveckling av hängglidarna, i vilken föraren är upphängd i en lina kopplad till vingens mittpunkt. Det hela började med mycket enkla rörkonstruktioner för att man skulle kunna flyga sittande och därefter har utvecklingen bara rullat på med bättre material och förfinade konstruktioner.
Triken i allmänhet har under en tioårsperiod genomgått en omfattande teknisk utveckling och är i dag mycket pålitlig i konstruktionen. Samtliga engelsktillverkade trikar tål exempelvis +4 G och - 2 G med en säkerhetsfaktor på 1,5.
I början på 1980-talet ansåg man att en vinge var slut efter cirka 100 timmars flygning, i dag finns det vingar som flugit mer än 1.000 timmar och fortfarande är on condition. Numera erbjuder också åtminstone en tillverkare en trikevinge med klaff! Förarutrymmet är ofta mer eller mindre inklätt, för att höja komforten och minska luftmotståndet. De enda instrument som behövs ombord enligt BCL är en fart- och höjdmätare samt en kompass, men många har betydligt mer än så ombord.

Lätt att ta isär
Dessutom är triken snabbt monter- och demonterbar, vilket innebär att man kan vara flygplansägare utan att behöva äga en hangar. Monteringstid är allt från 20 minuter för den vane, till uppemot timmen för den som är ovan. Triken kan transporteras på snart sagt vilken släpvagn som helst. Den demonterade vingen får plats på vagnen eller takräcket.
Normalt finns en tank för cirka 50 liter bränsle. Det innebär att man kan flyga cirka 5 timmar och bortemot 30 mil på en tank. I England, återigen, arrangerar man årligen en tävling som går runt hela öriket. På fyra dagar hinner man runt hela England!
Här hemma i Sverige sorterar trikarna under ultralätta flygplan (UL-flygplan). Ett certifikat för tyngdpunktstyrda flygplan (klass A) kan en elev utan tidigare flygerfarenhet få efter minst 15 timmars flygutbildning, varav minst tre skall vara ensamflygning.
De piloter som har ett certifikat sedan tidigare behöver bara en reducerad utbildning, enligt samma villkor som gäller för UL klass B, och enligt lärarens bedömning. Över huvud taget följer de tyngdpunktstyrda UL-flygplanen samma regler som de UL-flygplan som flygs med ett konventionellt treaxligt rodersystem. Det innebär att ägaren/brukaren själv får ta ansvar för underhåll och vissa reparationer, enligt de villkor som finns i BCL.

Nödlandning
De tvåtaktsmotorer som används i trikarna är ett problem på grund av bristande tillförlitlighet. Trikarna skall därför alltid flygas på sådant sätt att det finns en användbar nödlandningsplats inom glidavstånd. Flertalet trikar har ett glidtal på ungefär 1:8.
Starten med en trike är ganska okomplicerad. Man håller vingen horisontell och låter motorn ge effekt genom att använda fotgasen. Kursen under rullning vaktas med det styrbara noshjulet. Vid lättningsfart skjuter man bygeln lätt framåt och maskinen hoppar villigt upp Därefter söker man upp bästa stigattityd.
Landningen skiljer sig inte nämnvärt från en traditionell motorlandning. Den sista delen av utflytningsfasen sker emellertid mycket nära underlaget, eftersom maskinen snabbt tappar fart och därmed stallar ut.
På senare år har allt fler trikemodeller utrustats med moderniteter som riktiga bromsar, stötdämpare och annat som gör livet enklare. Det går att flyga trike utrustade med skidor och flottörer.

Vi på Flygskolan.com hoppas att du fått lite mer inblick i vad det innebär att flyga trike.